Green Day är föga överraskande inte underrepresenterade när det gäller filmer – specifikt förekommandet av deras låtar i sådana. Det är i regel inte billigt att använda befintliga hits för vilka upphovsrätten inte gått ut – faktum är att det kan vara alldeles hutlöst dyrt. Trots detta så görs det hela tiden. Som Will Ferrell på ett avsiktligt clichéartat och mycket underhållande sätt uttryckte det vid en Oscarsgala för några år sedan (då han tillsammans med Jack Black presenterade utmärkelsen för årets bästa sång): ”there is no greater weapon in a director’s arsenal, than a strategically placed song”.

Det finns dock möjligheter att vinna tillbaka de höga utgifterna för att använda populära låtar i filmers soundtrack. Man kan skapa ett soundtrack-album, och inkludera de fullständiga versionerna av de låtar man kanske bara har med i tjugo-trettio sekunder i filmen. Det finns alla möjliga smarta tricks inom den kommersiella soundtrack-branschen. Vad som än har använts en gång i en film kan man med lite god vilja kalla för filmmusik, så det är inte ovanligt att ”filmmusik-favoriter” säljs som dyra 3-CD-samlingsalbum, men det är bara de första spåren som är riktiga ”filmhits”. De resterande femtio spåren kan vara klassiska stycken som också någon gång figurerat i en film, och som kan användas förhållandevis billigt (eftersom deras upphovsrätt gått ut).

När det gäller Green Day så har vi bland annat välkända hiten ”21 Guns”, som givetvis främst associeras med bandets åttonde album 21st Century Breakdown. Men den förekommer också som andra spår i soundtrack-albumet till uppföljaren till första Transformers (2007) – Transformers: De besegrades hämnd (2009) – en film där man kan höra låten (om än inte hela). Just ”21 Guns” förekommer också i första säsongen av den populära TV-serien Vampire Diaries. En annan serie där Green Days låtar har förekommit en hel del är CSI: NY.

Andra filmer och serier som haft ett soundtrack av Green Day: The Twilight Saga: Breaking Dawn – Part 2, The Vampire Diaries, Smallville, Surf’s Up, The Office, The Simpsons Movie, American Pie 2, Austin Powers: The Spy Who Shagged Me, Seinfeld, Beavis and Butt-Head m.fl.

Punkrock och alternativ rock hör man ofta nämnas i samma mening som Billie Joe Armstrong och Green Day. Folkmusik och folkrock förknippas inte alls med Billie Joe på samma sätt. Norah Jones har en något klarare koppling till dessa genrer, men är samtidigt inte vad man kallar urtypen för en folkmusikartist. Istället är det den där jazziga popen som nog förknippas mest med Norah. Trots detta gick dessa två världsberömda musikprofiler samman och gjorde ett folkalbum tillsammans. Resultatet går under namnet Foreverly om inte tillbaka till de personliga rötterna, så åtminstone till de historiska. Våra icke-kommersiella musikrötter har en stor inverkan på oss, och det är intressant att se hur pass många artister som faktiskt åtminstone vid något eller några tillfällen under karriären vävt in influenser från folk- och världsmusiken.

Som det har skrivits tidigare här på sidan så är Foreverly ett tolkningsalbum, där Billie Joe Armstrong och Norah Jones framför sina versioner av en rad sånger inom folk- och countrygenren som också förekommer på albumet Songs Our Daddy Tought Us (The Everly Brothers, 1958). Albumet fick mixade men huvudsakligen positiva recensioner. En recensent konstaterar med viss förvåning och desto mer entusiasm hur Billie Joe lyckats hitta sin ”inre Hank Williams”.

Foreverly erbjöd något nytt för både Billie Joe och Norah, som båda har för vana att skriva och spela in sin egen musik. Norah har emellertid en kanske starkare koppling till folkgenren genom sin aktiva karriär. På debutalbumet Come Away With Me från 2002 finns en tolkning Hank Williams ”Cold, Cold Heart”. Senare har Jones också medverkat vid det så kallade ”Hank Williams-projektet”, som ingen mindre än Bob Dylan ansvarade för.

Foreverly visar ytterligare på Billie Joes imponerande bredd som musiker och sångare, och kan dessutom sägas vittna om hans ovilja att begränsa sig till särskilda genrer (se föregående inlägg).

/ Gästinlägg

Green Day beskrivs oftast som ett punkrockband, och bör således producera just punkmusik. Men precis som med alla genrer så är det inte lätt alla gånger att vara en tvättäkta utövare – en ”purist” om man så vill. Vad krävs egentligen för att en låt ska få kallas för en punklåt? Vad behöver man göra för att skriva en sådan? Vad får man inte göra?

Punken växte fram i mitten av 1970-talet i Storbritannien, USA och Australien. Den kan ses som en reaktion på den rådande kommersialiseringen av rocken – hur den inte riktigt längre verkade handla om musiken, men mest allt runt omkring. I samband med att Sex Pistols slog igenom i England exploderade punkrocksscenen. Den låg precis rätt i tiden, varande en avsiktligt okomplicerad genre. Musik som vem som helst skulle kunna spela. I regel hade också musiken någon form av politiskt budskap, vilket också är tydligt om man ser till Sveriges bidrag till punkmusiken i slutet av 70-talat. Där hittar vi förstås band som Ebba Grön och Grisen Skriker.

Men fordras det då, för att en låt ska få falla inom punkrockgenren, att den bara innehåller tre ackord, har ett klart politiskt budskap, och är allmänt underground och icke-kommersiell? Och att produktionen följer DIY (gör det själv)-etiken? Dessa förutsättningar krånglar förstås till det för ett så oerhört framgångsrikt band som Green Day. Varande som de är anslutna till ett ledande skivbolag och med en uppenbart ”icke-punkigt” sofistikerad stil (om man får använda sådan terminologi), har gjort att de fått kritik för att de fortfarande låter sig associeras med termen. Framträdande punkartister såsom Sex Pistols frontman John Lydon har öppet uttryckt ilska över just detta. Billie Joe har i intervjuer tonat ner betydelsen av genre och menar att musiken går före. Han har också talat om det ganska breda spektrum av artister och band som inspirerat honom som låtkompositör.

/ Gästinlägg