Bandbiografi

Billie Joe Armstrong och Mike Dirnt hade spelat tillsammans sedan femte klass, när de 1987 bildade bandet Sweet Children. Samma år fick de sitt första gig på Rods Hickary Pit, cafeet där både Billie Joes mamma och även Mike jobbade. Det året fick de också sällskap av trummisen John Kiffmeyer, mera känd som Al Sobrante. De bytte snart namn till Green Day, som i USA är slang för en dag då man bara sitter och gör ingenting (slösar sin tid, röker på lite, you name it).

Under tiden hade 15 årige Frank Wright, mera känd som Tre Cool, spelat med bandet the Lookouts i tre år. I bandet spelade också Lawrence Livermoore, som nyligen hade bildat sitt eget musikförlag, Lookout! Records. Av en slump hamnade de två banden, the Lookouts och Green Day, att spela på samma party. Det så kallade partyt ryktas ha bestått av en mörk källarlokal och fem ungdomar som satt runt scenen och höll i ljustakar. Enligt Livermoore spelade Green Day i den mörka källarlokalen ”som om de var Beatles på Shea Stadium”. Han skrev kontrakt med dem på plats och 1989 släppte bandet sin första EP, 1.000 Hours.

1990 släppte de sitt debutalbum, 39/Smooth, följt av ännu en EP, Slappy. Man gav senare ut albumet under namnet 1,039 Smoothed out slappy hours, där de båda EP:na också var med. Sommaren som följde hann Mike gå ut high school, (Billie Joe hade redan hoppat av) innan de for på sin första turné. Strax efter att turnén var avslutad bestämde sig trummisen Kiffmeyer för att hoppa av bandet och satsa på skolan istället. Han blev väldigt snart ersatt av Tre Cool, som Mike och Billie Joe kom ihåg från the Lookouts.

1991 var de tillbaka i inspelningsstudion igen och spelade in vad som kom att bli deras andra album, Kerplunk. Inspelad på fem dagar och med en budget på bara 1000 dollar hann Kerplunk sälja i 30.000 exemplar fram till slutet av 1992, och slog därmed alla Lookout! Records försäljningsrekord.

Vid 1993 hade Green Day hunnit med fem amerikanska och två europeiska turnér. Deras popularitet bara växte och de kände att de var redo för större saker nu. Trion lämnade Lookout! Records och skrev kontrakt med Reprise Records i April 1993. Green Day var nu återigen i inspelningsstudion, den här gången tillsammans med producenten Rob Cavallo. På fem veckor spelade de in sitt tredje album och sitt stora genombrott, Dookie. Albumet kom ut i butikerna i februari 1994 och blev en enorm succe. Det sålde över en miljon exemplar på bara några månader. Under sommaren hann bandet med att spela på Lollapalooza festivalen och i Woodstock ‘94. På den legendariska Woodstock-festivalen startade Green Day ett lerslagsmål med publiken och stämningen blev smått euforisk. Det urartar lite, och de 350 000 fansen stormar scenen. I stridens hetta får Mike tre tänder utslagna. I slutet av det året har Dookie sålt över tio miljoner ex, och singeln Basketcase ligger etta på listorna.

I början av 1995 spelade Green Day in låten J.A.R som ett soundtrack till producenten Rob Cavallos film Angus. Singeln läckte ut till radiostationerna flera veckor före den beräknade releasen. Detta ledde till en röra med stämningar och problem. Ändå lyckades de samma år släppa sitt fjärde album Insomniac, som blev väldigt hyllat av kritikerna, men som inte kom i närheten av Dookies succe.

Inspelningen och framför allt turnérandet med Insomniac tog hårt på bandet, och de avbröt turnén för att ta ledigt ett år. Under ledigheten spenderades sommarmånaderna med att spela in över 40 låtar. Arton av dem kom med på Green Days femte album, Nimrod. Bland dem fanns den lugna balladen Good Riddance (Time of your life) som egentligen skulle ha varit med på Insomniac. Låten fick blandade reaktioner hos fans och kritiker och blev populär på skolavslutningar och andra arrangemang, till exempel framfördes den i två avsnitt av Cityakuten och i den allra sista episoden av Seinfeld.

Efter över ett år av turnerande tog bandet en välförtjänt paus 1999, och lyckades få lite tid över till sina sidoprojekt. Billie Joe bildade ett eget skivbolag, Adeline Records, där han också släppte några singlar med sitt sidoband Pinhead Gunpowder. Mike gick med i bandet Frustrators som också släppte sin första singel på Adeline Records.

Green Day samlades igen i oktober 1999 med en spelning på Annual Bridge School Benefit. Här spelade de en splitterny låt, Warning. I april 2000 spelade de in fjorton nya låtar. Tolv av dem kom med på nya skivan som hette just Warning. Igen kom det mixade reaktioner från fans och kritiker, som menade att killarna nu hade mognat ordentligt sedan deras tidigare dagar.

Efter Warning uppstod ett tomrum och några mellanår, där skivbolaget med ungefär ett års mellanrum släpper två samlingsalbum. International Superhits i november 2001 och Shenanigans oktober 2002. På International Superhits samlar gruppen samtliga singelsläppta låtar på en skiva medan Shenanigans är en samling b-sidor.

Sent 2003 blir det stor kalabalik när ett nytt band lanseras på Billie Joes skivbolag. The Network heter bandet som berör, och de låter kusligt likt Green Day, vilket blir upphov till mycket spekulerande. Idag är det allmänt vedertaget att The Network bland annat bestod av medlemmarna i Green Day.

I September 2004 släppte Green Day albumet American Idiot. Utformat som en rock-opera väckte det fansens nyfikenhet och blev en enorm framgång. Bandet sålde fler skivor än på mycket länge, och populariteten var på topp.

Under 2005 genomförde bandet den största turnén de någonsin gjort, med över 150 spelningsdagar. Bland annat besökte de Milton Keynes i Storbritanien där de under två dagar spelade för en publik på drygt 130 000. De två spelningarna i Milton Keynes spelades in och släpptes som DVD:n Bullet in a Bible.

Under åren som följer fortsatte American Idiot att gå som tåget, och bandet kan välförtjänt ta det lugnt ett tag. I slutet av 2006 äntrade de tillsammans med U2 studion Abbey Road för att spela in en cover på The Skids låt The Saints are Coming. Syftet var att samla in pengar till offer för orkanen Katrina.

Under 2007 hinner bandet med några mindre projekt. Bland annat spelar de in en cover på John Lennons Working Class Hero (även denna gång i välgörenhetssyfte). De gör också en egen version av signaturmelodin till tv-serien The Simpssons, en låt som figurerar i filmatiseringen av tv-serien som släpptes samma år.

I slutet av 2007 uppstod nya spännande rykten då bandet Foxboro Hot Tubs gjorde sitt debutalbum tillgängligt för nedladdning via sin hemsida. Sångrösten var omisskännlig och ryktena att Green Day stod bakom bandet växte sig genast väldigt starka. Under 2008 släppte Foxboro Hot Tubs skivan Stop Drop and Roll!!! som gick relativt bra hos kritikerna och på listorna. Det bekräftades snart att det var Green Day som låg bakom bandet, och de genomförde ett antal i dagsläget snudd på legendariska spelningar. Soundet var oputsat 60-talsaktigt, och många anser detta album väl matcha övriga Green Day-album.

I slutet av 2008 så kommer då bekräftelsen som fansen väntat på i nästan fyra år; Green Day ska släppa nytt under 2009. Den 15:e maj 2009 släpps således det massiva albumet 21st Century Breakdown, det åttonde i ordningen för Green Day. Albumet blev inledningsvis en enorm framgång, och gick efter att ha blivit släppt på fredagen upp i topp på de flesta försäljningslistor som släpptes måndagen efter. Kritikerna var delade, men den allmänna uppfattningen var att albumet var ännu ett steg i rätt riktning.