Häj!
Jag har förvisso redan en tråd där jag publicerade några av mina dikter för ett gäng månader sedan, men jag tänkte göra en ny och fräsch tråd för det här, så att det syns lite bättre. (Ta bort min gamla tråd om det stör er!)
Anyway, det jag tänkt posta här är små utdrag då och då (vänta er inget för ofta) på en av de böcker jag håller på att skriva. Det är så klart ett så kallat "rough draft" fortfarande, det vill säga det kommer få en hel del retuschering, grammatik-checks och formatering innan jag anser det färdig för att vara med i sin bok, men kommentera gärna ändå om ni vill
"[...]
När Thomas vaknade följande morgon var det blött och fuktigt i luften, och solens ljus var grått, inte gult. Det tog honom en stund att förstå var han var, och varför. När den insikten väl slog honom suckade han, och reste sig.
Hans kläder var våta, hans telefon var borttappad och han var hungrig. Det enda som fanns att göra här var att försöka hitta ut, resonerade han fram. Den misstänkta mördaren kunde vid det här laget lika gärna vara på ett tåg till andra sidan världen, vad Thomas beträffade.
Regndropparna slog ner på löven i undervegetationen runt om honom, och hade han varit inomhus med en god bok och varma kläder skulle han alldeles säkert uppskatta det smattrande och glada ljudet. Nu var såklart så inte fallet, och vår vän var allt annat än bekväm. Skogen syntes åtminstone bättre i dagsljus, och han fick nu en klar bild av var han befann sig,
(så klar bild man kan få av sin omgivning när man är djupt innuti en skog av ändlösa granar!)
Det var precis som han befarat av det lilla han lyckats urskilja under natten. Han befann sig verkligen i ett till synes ändlöst land av skog. Flera meter höga med tjocka grenar av barr och kottar bredde de ut sig runt omkring honom, träden, som om de hånade hans vilsenhet och fnissade åt att han var så bortkommen.
”Bilväg, bilväg! Man hör alltid en bilväg åt det tunnaste skogspartiet nu för tiden, det gäller bara att lyssna, ” tänkte han så och reste sig upp knäpp tyst för att filtrera ur alla skogsljud och leta efter ljudet av bilar på en asfalterad väg i närheten. Inget hördes. Allt ljud tycktes kvävas dö ut av regnets smatter.
”Nåja, jag är i England trots allt. Hur stor kan en skog vara egentligen?, ” sade han för sig själv och började vandra mot den riktning han trodde sig ha kommit från natten innan.
Det var inte den första gången Thomas misstog sig, och inte den sista heller. Hela dagen gick han framåt i en så rak riktning han förmådde. Han var trött, hungrig och våt, men fast besluten i att hitta ut.
Här och där fann han snår med blåbär och en och annan trattkantarell. De stillade den mest akuta hungern till vis del åtminstone, och smakade faktiskt inte alls pjåkigt. Det var alltså inte alls så dumt att ha varit scout som liten.
Regnet kom och gick. Ibland var det uppehåll en god stund, vilket gav honom utrymme att hoppas på att kläderna skulle få torka, bara för att sedan bryta ut i evigt smatter igen.
Så fortsatte det under hela dagen, tills det åter började skymma och han satte sig ner, hopkurad i skydd av en stor ormbunke som hade fått för sig att trotsa en ännu större gran genom att växa upp vid dess rötter.
Med sin luva över huvudet satt Thomas Melchett djupt nedsjunken och blickade ut över sin omgivning åter igen. Han skulle lika gärna kunna ha varit vid samma plats som igår, för ingenting hade förändrats. Höga träd överallt och regnets smatter. Han tyckte sig till och med se en ekorre misstänkt lik den från kvällen innan skymta fram mellan grenarna på granen han nu satt under.
Ännu en dag såg sitt slut, och när Thomas vaknade var han lite torrare än när han föll i sömn. Det var fortfarande natt, och på hans bröst kände han en lätt tyngd. När han såg ner märkte han att där satt en ekorre och lutade sig framåt så att deras två ansikten inte var mer än någon centimeter ifrån varandra.
”Hej!” utbrast ekorren och de såg på varandra i en bråkdels sekund innan Thomas skrek till och kastade sig upp i förfäran så att den stackars ekorren flög sin väg med ett tjut. Utan något dröjsmål sprang han iväg från platsen och såg sig inte om.
”Herregud! Talande ekorrar? Vad är det som händer,” tänkte han och sprang, i allra högsta mån om att komma iväg från det besynnerliga. Sådant hörde hemma i drömmar och sagor, inte i verkligheten.
Han snavade flera gånger på rötter längs med sin väg och fick blöta grenar obehagligt piskade i ansiktet så att det skvätte vattendroppar över hela honom.
Träden började ge vika då han sprungit en liten bit, och när han stannade upp märkte han att skogen plötsligt tog slut, för att finna en stor äng framför sina ögon.
Det var fortfarande grått på himlen, och det låg en lätt bris i luften som under en typisk oktoberdag. Gräset stod högt och kändes vått när han traskade försiktigt igenom det.
Där växte alla vanliga örter, buskar och gräs (och ogräs!) som man kan vänta sig att hitta på en äng, och några därtill som Thomas aldrig hade sett förut. Allt från de enklaste tistlar till höga och majestätiska stjälkar med besynnerliga blommor i alla de härligaste färger i toppen.
I plötslig fascination och förundran över vad det kunde vara för ovanliga växter som bredde ut sig över ängen tog han sin tid när han promenerade framåt, med ögonen vandrande från blomma till blomma.
Han visste inte riktigt varför, men till slut gick han fram till en stjälk och plockade dess blomma. Länge stod han och förlorade sig själv in i dess vackra blå former. Den tycktes nästan se feminin ut tyckte han. Lockande och feminin. Han bestämde sig för att vika ihop den och lägga i jackfickan innan han traskade vidare över ängen. Och så tänkte han inte mer på den på en god stund.
Regnet började dugga så smått igen, och de kläder som nyligen börjat torka blev på nytt fuktiga och obekväma.
”Polisstationen, ja! Jag måste ju ta mig tillbaka och berätta vad som hänt, ” slog honom en plötslig tanke, och han ökade farten fast besluten att hitta en väg att följa till närmaste stad.
Gräset blev så småningom kortare och välansat. För långt för att ha blivit klippt med en modern gräsklippare, men ändock klippt.
”Som skuret med en lie, ” tänkte han smått förbryllad.
”Vem använder en lie nu för tiden?”
Det var strax efter middag när Thomas på långt håll fick syn på en hög kulle som stack upp ur landskapet och såg väldigt malplacerad ut.
En väldigt välkommen syn där den stod ensam i ett hav av platt mark. Tröstande, på något vis.
Han styrde stegen rakt mot kullen för att försöka få en blick över landet och med lite tur lyckas se en väg, eller rent av en stad.
Det är lätt att missta sig om avstånd när man vandrar långa sträckor över ett land som aldrig tycks ändra vare sig form eller färg.
Flera timmar kom och gick innan han till slut framåt eftermiddagen kunde klättra upp för kullen och se sig omkring över landskapet. Nu gick det inte att se solen genom molntäcket för att veta vilket håll man såg åt, men det som Thomas beskådade i den riktning han kommit från gav honom en om möjligt större chock än den talande ekorren; där bredde det ut sig ett enormt fält av gräs som allra längst bort anslöt sig till en enorm skog, större än Thomas någonsin sett. Åt vänster i hans synfält svängde till slut skogen av bortåt, och lämnade öppen mark så långt ögat nådde, men åt höger bredde skogen ut sig vida kring, och tog inte slut förens den avbröts av en bergkedja som löpte tvärs genom landskapet. Den låg mycket långt bort och såg inte mycket ut för världen, men han anade att den var ofantligt mycket större än vad det såg ut. Ännu längre åt höger, där skogen tog slut på andra hållet tyckte han sig skymta havet långt, långt borta.
Thomas blev så klart alldeles förvirrad och visste varken in eller ut. Det låg ju vare sig berg eller enorma skogar i hans del av landet. Där fanns förvisso hav, med en kust där han fiskat ofta som barn, men det låg mycket längre bort än det han nu skymtade.
Han vände sig om och fick en väldigt annorlunda syn, för åt det hållet fanns inga berg, inga skogar och inget hav. Det fanns förvisso mindre skogsdungar utspridda här och där, men till större delen bestod landet av åkrar, ängar, vägar och bebyggelse. Allra längst bort i horisonten stack en pelare upp mot skyn, inte alls likt kullen i fjärran, utan skarp och tydlig som något konstruerat med en avsikt. Vad det var kunde han omöjligen urskilja på det avståndet.
Närmre kullen på högst några timmars vandringsfärds avstånd urskiljde han vad som liknade en by, omringad av stora åkrar. Inga vägar tycktes leda till byn från denna riktning, bara bort från byn åt andra hållet. Rök bolmade glatt ur skorstenarna och antydde om trivsel där i.
”Människor!, ” utbrast Thomas.
Utan större dröjsmål och med hungrande mage satte han sig genast av ned för kullen. Det var förvisso inte Winston, men det var civilisation, mat, och kontakt med omvärlden.
Det led långt in på kvällen innan han först beträdde den närmsta åkern i byns omnejd, och regnet bröt ut i full styrka åter igen. Huttrande sprang han så snabbt han förmådde förbi rader av för honom okända grödor (och snavade i minst ett par stora och smutsiga vattenpölar som bildats under de senaste dagarnas regn), in förbi de första husen och stannade inte före han tycktes befinna sig på byns centrala punkt, vid en staty av en man med en fågel på sin axel. Alla husen var mörka och tysta. Antingen låg folk och sov, eller så var ingen här.
En förfärlig otur tyckte Thomas, vars mage sjöng serenader i kvällstystnaden. Han gick runt i byn och knackade både på en och annan dörr utan svar. Han fann något som liknade en mataffär (med samma ålderdomliga fasader som resten av husen), men samma visa där.
Han vandrade vidare ett stycke genom byn och lade märke till att alla husen var besynnerligt lika de ur traditionellt engelskt husbygge under medeltiden. De var alla byggda av sten och tjockt trä, och det fanns ingen skymt av teknologi någonstans.
Inga vägljus, inga lyktstolpar, inga telefonhytter- ingenting.
Just som han börjat vänja sig vid tanken att göra inbrott för att få mat (en sannerligen desperat tanke om man är polis) glimtade ett ljus en bit bort. Han gick dit omedelbart och fann att det strålade av såväl ljus som ljud, skratt, sång och rop ur en byggnad. På en massiv träskylt som stod på marken utanför porten löd orden kort och gott ”Värdshus. Kom in om du har intet ont i avsikt- annars bli kvar.”
Han funderade en kort sekund på orden innan han lyfte handen och bultade på dörren som någon som inte fått i sig ett ordentligt mål mat på två dagar. Det var en mycket robust dörr av brunt trä, med den typen av gångjärn man väntar sig se på en gammal kyrkdörr. Stora och svarta, med vackra detaljer, om än grovt tillhuggna. De snirklade sig ut med dörren och formade en blomma och en fågel med spridda vingar.
Plötsligt rycktes dörren upp med ett gnisslande i gångjärnen, och där stod en kvinna med ett starkt uppseende och ett förkläde knutet runt livet.
”Vill du gott?, ” frågade hon och begrundade hans utseende, som för att se om hon tyckte om honom. Thomas som blev smått överrumplad av frågan tvekade först en stund på vad han skulle säga, men svarade sedan kort och enkelt: ”Ja,” varpå kvinnan log, steg åt sidan och släppte in honom i värmen.
”Välkommen till Nyaby’s första värdshus!”, sade kvinnan.
”Mitt namn är Agnes, och detta är mitt värdshus, ” fortsatte hon, med en tydlig antydan till stolthet i sitt uttalande.
”Vad för dig till Nyaby? Jag känner inte igen ditt ansikte. Och vad heter du, förresten?”
Thomas hade helst behövt en stund att smälta alltihopa, och tog en nästan oförskämd lång tid på sig att svara.
”F-förlåt. Mitt namn är Thomas. Thomas Melchett. Jag är kommissarie från Winstonpolisen, ” ursäktade han sig.
”Jag tappade bort mig i jakten på en... en våldsman. Jag tycks inte veta var jag är, kan du...?”
”Men såklart, gode Herr. Melchett. Du är i Nyaby, nordligast av byar i hela riket. Och det här du ser runt dig är byns värdshus. Vi har valt att inte kalla det vid något speciellt namn, av tradition, ” fyllde Agnes tålmodigt i, som om hon pratade med någon som hade svårt att förstå saker.
”Riket... du menar England, inte sant? Jag har inte hört talas om Nyaby förut, men Winston torde ligga här alldeles i närheten och om... det gör det samma, just nu vill jag bara ha ett mål mat. Är det möjligt? Jag vill inte vara till besvär, ” sade Thomas som just blivit påmind av sin mage att mat har högre prioritet än information för stunden.
”Kära du, England vet jag inte vad det är för något. Du är såklart i Norrkronans rike, vet du inte det? Nåja. Det finns tid för tal imorgon. Nu har jag saker att uträtta, gäster att hålla nöjda, och du har en mage att fylla om inte mina öron förråder mig. Slå dig ner vid ett av våra bord så kommer någon av pojkarna förbi och tar emot din beställning, ” uppmanade hon till slut och avslutade därmed konversationen.
Thomas nickade tacksamt och gav sig in i stimmet. Det var ett gemytligt rum, fyllt av ljus från olika håll; en brasa, flera vaxljus i stakar, och en krona i taket även den vackert prydd med vaxljus.
Tydliga dofter var bland det första som slog honom. Det var en blandning av tjära, trä, tobaksrök och grillat kött. Och en söt doft, som han inte kunde avgöra vad det var. Ett leende kom som på beställning över hans läppar när han klev över tröskeln till gästgiveriets stora sal och fann sig ett passande bord med en enkel stol vid sin sida.
Det var ett grovt tillhugget bord av tjocka träbitar, med fyra bastanta ben av trä och bilden av en krona inbränd i träet på bordsskivan.
Där stod ett tjockt vaxljus i en ljusstake av järn, och det lämnade sällsamma former efter sig när det rann ner från lågan.
En stor skara av värdshusets besökare stod samlade i en ring kring ett av de större borden, skrattade, applåderade, och tjoade.
I mitten av ringen kunde Thomas skymta en vanlig bondkatt som utförde gyckelspel, akrobatiska konster, och skrattretande trick varje gång någon kastade till honom ett mynt.
”Hurra! Igen, gör om det igen, ” skrek en.
”Gycklarkatten, sjung nu visan om katten och värdshuset!, ” hojtade en annan.
Flera stämde in, och skaran verkade vara entydig. De ville höra visan om katten och värdshuset.
Så hördes ett harklande och till slut sjöng katten ut;
”Det fanns en gång ett värdshus i svunna gamla dar,
Där glasen aldrig stod tomma, ej för katt, ej för mor och ej för far,
Röken låg där tät, och en brasa alltid brann,
Där katten sig värmde bort kylan och spann,
Det var sång, det var dans och ut på gårn’ höll man sams,
Ett förskräckligt väsen tyckte katten och höll för öron me’ svans,
Folk kom långa vägar och tjoade och sjöng,
Arm i arm tills katten han steg opp och gick så ut ur dörrn’,
Se nu är stugan borta, och skrattet är ej kvar,
Katten ligger under sten, stilla lugn och rar!”
Detta utlöste en storm av hurra-rop och jubel. Folk älskade visor, och folk älskade spektakel. Nu var de allihop alldeles säkert nöjda resten av kvällen, och fortsatte köpa stop efter stop med öl tills kassorna klirrade fulla.
Thomas var vid det här laget så trött och ofokuserad att han knappt visste skillnad på verklighet och stollerier. Det var förmodligen inte en katt han såg utföra konster, eller sjunga en visa. Nej, så var det, han måste ha sett fel.
En smal och gänglig gosse på inte mer än femton år kom så fram till Thomas bord och frågade om han ville beställa mat.
”Ja, tack, ” svarade då Thomas ivrigt.
”Okej, vad vill herren beställa? Idag serveras vargtunga med plommonsås, jordklumpar med plommonsås, och Blåkrona med plommonsås, ” sade passoppen med ett uttråkat tal och frånvarande ögon.
”Har allt plommonsås till?, ” frågade Thomas .
”Ja, ” svarade pojken utan större engagemang.
”Vad är Blåkrona för något?, ” undrade Thomas nyfiket.
”Blåkrona är Blåkrona, ” svarade pojken, märkbart uttråkad, ”stora blåa blommor... finns på stora gröna stjälkar.”
Då det lät som det enda ätbara i Thomas öron (vargtunga lät trots allt lite obskyrt, och jordklumpar allt för konstigt för att han ens skulle våga fråga) beställde han Blåkrona med plommonsås, och hoppades på det bästa.
Den gängliga pojken försvann iväg i röken mot köket, och Thomas satt ensam kvar och observerade sin omgivning. Där fanns inte längre någon folksamling kring bordet bredvid, och folk verkade nu sitta lite lugnare och prata och dricka vid sina enskilda bord, även om det ibland hände att någon tjoade till ordentligt, eller tog till ton på en ny visa.
Först nu kunde han lägga märke till det enkla och ytterst behagliga flöjtspel som hördes i bakgrunden genom folkmassan. Det var olikt något han någonsin hört på en krog förut, och fick honom mer att tänka på värdshuset som något ur en medeltida forntid, än moderna England. Om han nu var i England det vill säga.
Nu kom pojken tillbaka med en rykande varm tallrik och ett stop öl.
Han placerade det slamrande på Thomas bord, drog upp ett par bestick ur fickan och placerade hastigt och lite slarvigt ut dem på varsin sida av tallriken.
”Er tjänare, ” sade han och bockade snabbt innan han klivade vidare till ett annat bord för en ny beställning.
På tallriken framför Thomas låg mycket riktigt en stor, vacker och blå blomma, på pricken likt den han själv plockat tidigare under dagen. Bredvid låg en söt doftande sås av plommon.
Han tyckte nästan det var synd att förstöra den fina blomman, men tog ändå upp sina bestick och började skära av en bit för att smaka. Han var ju så hungrig.
En ljuvlig sensation spred sig i hela munnen såfort biten snuddade vid hans tunga. Det var nästintill omöjligt att beskriva precis hur det smakade, men det påminde om söt grädde och sur frukt på en och samma gång.
Tre stop öl och två skrovmål senare reste han sig förnöjt från stolen och bad om logi för natten i ett av värdshusets enkla rum, varpå han staplade upp för trappan med handen på magen och ett leende på läpparna.
”Mördare och gycklarkatter, ja jävlar!, ” skrockade han fram med ett skratt innan han klev in i sitt rum och slängde sig på den nybäddade sängen utan att ta av sig skorna en gång.
”Hör hemma i sagor... katter..., ” mumlade han tyst innan han somnade in och sov den skönaste sömn han sovit på länge.
Dagen grydde solig och klar utanför värdshuset. Thomas vaknade långsamt, när morgonen redan var långt gången och det nästan var middagstid. Han gned sina ögon och gäspade.
Sedan kom tankarna. Vad hände igår? Han mindes klart och tydligt hur han tagit sig ur skogen, hållit utkik på kullen och tagit in på vandrarhem. Andra saker dök också upp i minnet, som han inte var lika säker på. Underliga minnen, om katter, ekorrar och kungariken. Var det en dröm? Han drog sig till minnes de drömmar han haft i sin ungdom, hur lik dem gårdagen hade känts.
”Nej, Thomas. Du har en plikt att sköta, och det är bäst att du tar reda på hur du kan ta dig till staden på bästa sätt!, ” tänkte han och reste sig upp, varpå han stegade ner för trappan för att tala med värdshusägarinnan Agnes och få i sig lite frukost.
På nedervåningen var dörrar och fönsterluckor stängda. Ingen syntes till.
I eldstaden låg grå och färsk aska blandad med svagt rykande vedkubbar, som avslöjade hemligheter om kvällen innan. På spiselkransen stod ett ensamt vaxljus som rummets enda ljuskälla, och bredvid låg en katt och sov stilla.
Dörren öppnades plötsligt på vid gavel och gult dagsljus strömmande in, och fick dammkornen att dansa. Katten lyfte sömnigt upp huvudet, blinkade och sträckte på sig ordentligt, varpå han hoppade ner från spiselkransen och spatserade ut ur värdshuset.
In steg Agnes, med en korg i handen som var fylld av alla möjliga matvaror, och uppkavlade ärmar, solskenet till ära.[...]"
(Copyright Gustav Andreasson etc etc ;D )
