^Haha det låter så enkelt. Vi har en del lektioner tillsammans, en där jag skulle kunna snacka med honom utan att störas sa.s. Men jag blir så förbannat blyg, sjukt nog är det här första gången jag på riktigt har känt mig nyfiken på ngn. Gah, det är så galet jobbigt.

Jag är också fruktansvärt blyg i många lägen.. Så jag har nästan gett upp om att hitta en pojkvän. När jag märker att det är någon som kollar på mig så känner jag mig gensat ful, tjock och äcklig .. så jag kaninte förmå mig att kolla tillbaka...
När jag väl gillar/är intresserad av någon så skapar jag en bild i huvudet om att den personen är alldeles perfekt(då jag inte känner honom så väl) och sen när jag träffar honom igen så är jag jätteosäker för jag är så nära en "perfekt" kille och jag får inte verka töntig eller för blyg eller något sånt.. Blir oftast så att jaginte säger så mkt, samtalet blir väldigt stelt och jag startar inga samtal för jag vill inte ta upp något "konstigt".
Killen får ju då bilden av att jag är en väldigt tillbakadragen och stel och tråkig person. Sanningen är att jag är en väldigt snackig person..
Allt detta beror väl på osäkerhet. Och att jag ständigt har letat efter en pojkvän, för jag har trott att dte skulle hjälpa mitt självförtroende.
Dessutom tror att att många killar tror att jag är desperat, eller får känslor för dem och vi ha ett förhållade med dem när jag bara försöker vara snäll... Så då tar dem avstånd.(vet inte vad detta hade mad saken att göra..)

Men nu har jag kind of gett upp. Hade som mål att hitta en pojkvän på gymnasiet, hehe.. men det gick ju inte så bra. Jag har inte ens varit på G (lr va man sägeeer) med någon.

Märker att jag smått börjat gilla en kille, och att jag återigen börjar skapa denna perfekta bilden av honom och hur bar han hade varit som pojkvän osv.. men det satte jag stopp för!(försöker iaf, det är inte lätt). Så jag ger upp. Slutar leta. Slutar anstränga mig. Slutar att skämma ut mig själv genom att gilla killar jag aldrig kommer att få osv.

puuh, skönt att skriva av sig. Inte för det var så viktigt.. men ändå.

^Känner igen mig jättemycket i det du skriver.

Hm, idag hade jag ju tänkt komma tidigare till skolan för att Kanske våga prata med honom ( sjukt att man inte vågar), men jag försov mig. Iof hade vi en lektion till gemensamt men då är han med sina vänner vilket gör det lite mer invecklat.

Fan, börjar känna mig lite desperat, jag Måste ha en kille till anmälningsdatumet för balen för jag Ska gå på skiten med en pojkvän!

^
^

Känner oxå igen mig! När man står där blir man bara någon annan. Jag känner mig oerhört desperat, som har vart singel alldeles för länge nu. Men är lite osäker på hur jag ska gå tillväga. I min skola finns det verkligen ingen, då menar jag iiiingen. Ja, det kommer kanske med tiden (men jag vägrar vänta) Help!?!

Haha, det är jävligt tur att jag får se honom imorrn för nu har jag "råkat" tittat på ett kort med han i ngn minut istället för att göra läxor. Han har galet snygga underarmar. Och nu lovar jag att han kommer ha en flickvän innan veckan är slut så jag ska känna mig pinsam o bortgjord.

Haha nä usch jag blir nästan ledsen när jag läser vad ni skriver. :c Visserligen känner jag också igen mig i de där tankarna...
Jag var singel de första 15 3/4 åren av mitt liv och trodde aldrig att någon skulle vilja ha mig. Sen.. var i och för sig inte mitt första förhållande något att hurra för.. absolut inte. Sen dröjde det ytterligare ett halvår, fram tills nu. Och NU när jag är nästan 17 år känns det för första gången helt rätt.
Jag försöker att tänka positivt. Det finns alltid en för alla, det gäller bara att vara på rätt ställen med rätt personer som passar en, vilket kanske är ett problem för ganska många, har jag märkt. Jag tror verkligen att det hjälper att lära känna en person ordentligt först. Inte så att man är bästa vänner i evigheter kanske, men i alla fall så man skapar sig en bild av killen/tjejen och inte har förutfattade meningar om att de är perfekta rakt igenom... hehe. Det är också jättesvårt om man är blyg (jag har varit det.. något enormt..) men det löser sig säkert för er alla. (: Mitt tips är bara att inte stressa fram nånting. Låt det ta sin tid och våga! Jag tror på er!

Eftersom det finns en kärlekstråd här kan jag väl ta tillfället i akt och fråga en sak. Säg att man är med sina vänner på ett lugnt uteställe (man sitter ner, lyssnar på musik och äter/dricker) och ser en kille vid något bord bort. Man börjar titta på varann och det verkar finnas ett intresse hos båda, hur gör man för att ta kontak? Hahaa, såklart man kan gå fram o snacka men finns det ngt annat sätt som är mer...diskret om det nu går? Hände mig igår och nu kan jag inte sluta tänka på att jag inte fick prata med honom..

Jag säger bara.
Fan ta obesvarad kärlek.

Fan ta sån kärlek som bara är ensidig, och att motparten tycker att man är äcklig, sorlig och patetisk. Vilket jag, i och för sig, kan hålla med om eftersom jag, trots dessa år, fortfarande suktar efter honom till och från. Men ingen har räknat ut kärlekens matematik och jag är, hör och häpna, inget geni (inte du heller, var bara tvungen att påpeka det).

En kille som jag gillar har jag gett blickar fast jag inte riktigt fattar det. Och det värsta är att han har en flickvän! Jag ser mig skälv som en komplett idiot! Jag vill bara här ifrån! Jag årkar inte med att bli behandlad som en idiot i skolan! Jag är värkligen trött på det! Och dessutom så vet jag att jag inte alla gånger ser så "söt" ut som dom andra tjejerna. Jag har värkligen ett lågt skelvförtroende! Fy fan vad jag hatar mig! Sick of me!

Haha, min syster och hennes kompis har bjudit ut mig på fika ikväll (har stora misstankar om att det har att göra med "operation hitta pojkvän till Rufus"). Hoppas de kommer med förslaget jag vill, annars blir jag besviken.

^jag ser inte problemet med att hjälpa? Jag skrev det inte för att vara taskig och om det framstod som det är jag ledsen för det och ber om ursäkt. Sen vet jag inte hur gammal hon/han är fören hon/han skrev det.

Okej, hmm... kärlek, jadu, finns ingen för mig just nu. Så, där var jag on topic

sen till DOOLKIE, min kompis var inte heller bra på att stava men hon var en jäkel på att skriva iaf men hon lärde sig med tiden, det är sånt som kommer. jag var dålig själv men mina kompisar eller andra personer sa till när jag skrev fel så jag kunde lära från det, därav att jag rättade lite